När ingenting är roligt

Då är det inte roligt. Tyvärr känner jag så ibland. Det kryper i skinnet och jag vill bara sjunka genom jorden, lägga mig och blunda och när jag öppnar ögonen igen är allt bra. När jag känner så vill jag helst av allt inte vakna på morgonen, men jag vill heller inte lägga mig och sova på kvällen innan. Minst av allt vill jag träffa folk och jag känner allt som oftast även fysiska symtom som lättast beskrivs som en klump i magen. Dagarna spenderas oftast liggande i soffan och tittandes på någon TV-serie. Dessa dagar har jag heller ingen aptit.

Som sagt, ingenting är roligt. Det är ingenting jag vill göra, jag vill bara att tiden ska gå. Dagarna ska läggas till varandra och så en dag mår jag bra igen.

Tyvärr är det inte så enkelt. Något måste göras men vad? Jag har snackat en del med en beteendevetare genom Länshälsan men jag vet inte om det är tillräckligt. Är det så illa att psykofarmaka är ett alternativ? Det är dock att dessa perioder inte är så långvariga att dom ska klassas dom depression, det handlar allt som oftast från bara några dagar upp till en vecka.

I måndags var det riktigt jobbigt och jag orkade inte gå till jobbet. Kände mest bara ångest och oro. Så jag skrev ett mejl till dom kollegor som skulle arbeta, fyra personer som jag ville skulle veta och som jag ville vara ärlig med. En av dessa fyra svarade med varma ord och uppmuntran. Från dom övriga tre har jag inte hört ett ljud. En viss besvikelse kan jag nog känna. Ett enkelt ”Krya på dig!” hade varit tillräckligt, och folk undrar varför jag inte har några nära vänner när man dom gånger anförtror sig till någon sällan får någon empati tillbaka.

Det ovan skrev jag faktiskt förra veckan med det blev inte publicerat då. Jag funderar fortfarande hur mycket och vad jag ska skriva om mig själv. Antingen så bryr jag mig inte, eller så gör jag det. Men det är ärligt talat inte så lätt när man inte har någon riktigt nära vän man kan anförtro sig till. Alla har ju saker man inte vill dela med sig till vem som helst, men vem ska man berätta för om man aldrig haft någon nära vän.

Familjen kanske någon säger, visst, men jag står inte speciellt nära någon av mina systrar. Jag flyttade hemifrån när jag var 18, då var min lillasyster bara 12 och i den åldern kom vi inte alls överens, vi var otroligt envisa båda två. Min storasyster som är 3 år äldre har jag heller ingen nära relation till. Nej, jag vet ingen jag kan berätta mina djupaste känslor till.

Flyttade just inlägget från min offentliga sida, till denna totalt anonyma istället.

Måste bara fråga, vad gör en kolla som är på semester en jävla massa tid på jobbet? Ja, det är K, jag tål honom inte, måste där ifrån. Kanske vändningen kom idag med ett samtal. Håll tummarna.

Visa kommentarer