Härdad

Ja, min uppväxt har nog härdat mig mer än vad jag tidigare räknat med. Jag har alltid varit en envis person som alltid velat få min vilja fram, eller i alla fall få min åsikt hörd och tagen i beaktande när vissa beslut ska tas. Men ju äldre jag har blivit har jag lyckats lägga min prestige åt sidan och istället sitter jag och tittar på när folk t.ex. gör fel.

Det är sjukt irriterande men jag orkar inte längre bråka om det. Det som dock är mest irriterande att det oftast är medlemmar ur min egen familj som inte vill lyssna på min förslag om hur saker ska lösas, trots att jag allt som oftast är bra på att hitta lösningar på problem.

Jag ser ju mig själv som en problemlösare.

Men jag upplever även samma situationer i arbetslivet och jag tycker inte jag är dålig på att lägga fram mina förslag. Dom är alltid genomtänkta och vägda för och emot men jag tror på sin höjd att max 1% av mina idéer är som dom först genomförs. Det händer dock rätt ofta att man när ett antal andra förslag testats men som inte fungerat testat mitt, då givetvis framfört av någon helt annat person som då också får äran.

Jag undrar till och från hur många som egentlige skulle klarat av att leva det liv jag levt. En människa behöver känns uppskattning och kärlek från familj, vänner och livskamrater. Visst, min familj älskar mig men jag har alltid känt mig som familjens udda figur och mina båda systrar har på något vis alltid haft det lite lättare.

Jag känner faktiskt en ångest när jag ska be mina föräldrar om en tjänst eftersom jag vet att det oftast behövs en hel del övertalan, där har i alla fall min yngre syster haft det mycket lättare. Har alltid tyckt hon varit lite bortskämd.

Känner ju mer och mer att jag kommer bli en bifigur i min släkt utan en livskamrat och att de känslorna jag hade för några år sedan om att det är en familj som jag drömmer om att ha i framtiden har mer och mer suddats ut och ersatts av ett mörkt ovisst moln. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med mitt liv.

Att förlora sin oskuld och skaffa sig en flickvän känns mer och mer som ett jobbigt måste. Jag har ju i flera år lyckats tillfredsställa mig på andra sätt och jag trivs ärligt talat med det. Jag har förmodligen för stora förväntningar på en sexuell debut och är rädd för att inte kunna prestera så skulle möjligheten visa sig skulle jag nog vända i dörren och inte ångra en sekund.

Jag har förmodligen också en för kräsen bild på hur min flickvän ska vara för att jag ska vara nöjd. Med andra ord blir det svårt att hitta henne.

Blev ett långt inlägg detta! Skönt å skriva av sig!

Visa kommentarer