Det är en väldigt stor skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Exempelvis känner jag mig aldrig så ensam som när jag umgås med min familj. Mina föräldrar har snart varit lyckligt gifta i 40 år och mina systrar har båda långa relationer. Därför trivs jag inte speciellt bra när vi ska fira högtider och jag valde därför att inte åka till stan där dom ska vara och fira midsommar.

Att vara ensam bland dessa lyckliga människor och par är väldigt tråkigt och allt som oftast vill jag bara dra mig undan och vara för mig själv. Ensam.

Det hjälper inte heller att mina föräldrar, oftast min mor, tycker jag ska träffa folk och umgås. Det gör mig oftast bara irriterad men försöker alltid hålla det för mig själv, man vill ju inte göra sina föräldrar upprörda.

Jag är faktiskt övertygad om att jag kommer dö oskuld och utan närmare vänner. Jag tror dessutom att jag kommer flytta från Sverige på ålderns höst, kanske när mina föräldrar lämnat jordelivet då jag ändå inte står mina systrar nära och att jag då inte känner något behov av att bo nära dom när dom är lyckliga med sina familjer.

När det gäller andra saker så lär jag snart behöva flytta igen. Dom lade ner verksamheten efter bara ett år och mycket p.g.a. strul som andra personer orsakat i form av usla skrivna avtal. Man blir inte glad direkt.

Och vädret! Sämst!