post hoc, ergo propter hoc

Månad: augusti 2011

Oinspirerad

Det är nu hela tre veckor sedan jag skrev inlägget nedan. Då kändes det mesta bra, det gör det inte längre, vad det beror på vet jag dock inte. Skrev ett inlägga förra veckan men valde inte att publicera det här, det ligger på min anonyma blogg istället. Direkt efter inlägget hade jag rätt mycket inspiration och jag funderade helt klart på att skriva mera och vara mera öppen. Men sedan blev det alltså sämre igen. Jag hann dock (dock är ett ord jag använder alldeles för mycket när jag skriver, men det är ju en del av den jag är) skriva en ganska lång lista på vad jag vill blogga om och kanske det är längden på listan som har fått mig fundera för mycket.

Sitter och funderar nu vad som egentligen hänt sedan jag skrev inlägget och jag kan då inte komma på något. Jo, jag fick lite besök av mina föräldrar och lillasyster på genomresa på väg till Umeå. Mina föräldrar skulle vara barnvakt till Olof och Elin, deras idag nu 10 månader gamla, barnbarn. Jag bjöd på Tacos och glass till efterrätt. Trevligt var det.

Något mer som inte hänt är att jag inte tränat, tyvärr har en ny ganglion börjat växa till sig i min vänstra handled, inget skoj. Opererade ju bort en förra sommaren (bild nedan). Jag visste att den kunde komma tillbaka men den jag hade var så stor att den faktiskt var ett problem, får se hur stor denna nu blir. Den har i alla fall slutat växa och irriterar inte lika mycket längre.

Så, 13:e augusti är det dags för Cykelvasan. Jag får faktiskt bila ner själv då övriga från klubben åker hem redan på lördag eftermiddag, och eftersom jag startar 11:30 kan det bli svårt för mig att hinna i mål innan dom vill åka hem. Mitt mål är också att ta mig runt, inte bli helt slut.

Annat som har hänt i sommar är att jag byggt ihop en ny dator. Det blev en vit en, och ny skärm också, en Dell. Den gamla sålde jag i helgen. Jag byggde om den, köpte ny CPU-kylare och installerade nytt moderkort. Rengjorde den också väldigt noga med luft. Satt en del damm i fläkten till grafikkortskylaren. Sålde skärm, dator, tangentbord och mus plus lite till en kille som jag tror kommer bli riktigt nöjd.

Mitt nya vita monster har ett Z68 moderkort från Asus, Asus GTX 560Ti, Intel Core i5 2500K, Zalman CPU-kylare och Corsair AX850 PSU. Grymma grejer. Kommer med lite utförligare specifikation senare. Köpte mig en annan dator också i sommar, en cykeldator, med pulsmätare. Sjukt nöjd, trådlös är den och den mäter även kadens.

Nästa projekt blir att jag ska göra om ovanför trappan, en andra hall ska jag skapa där. Köpa hylla och en tamburmajor. Jag vill även köpa nytt ”skrivbord” till datorn och även där blir det nog en hylla istället för hurts/lådor i bordet.

Något nytt som jag faktiskt redan köpt är en ny musmatta, nämligen SteelSeries SX. Fick nog tag på ett av få kvarvarande exemplar då SteelSeries beslutat att sluta tillverka den. Synd det, för ”mattan” som är gjord i aluminium är sjukt jävla bra. Kostar dock där efter.

Det blev ett rätt okej inlägg ändå tror att jag känner mig så oinspirerad.

När ingenting är roligt

Då är det inte roligt. Tyvärr känner jag så ibland. Det kryper i skinnet och jag vill bara sjunka genom jorden, lägga mig och blunda och när jag öppnar ögonen igen är allt bra. När jag känner så vill jag helst av allt inte vakna på morgonen, men jag vill heller inte lägga mig och sova på kvällen innan. Minst av allt vill jag träffa folk och jag känner allt som oftast även fysiska symtom som lättast beskrivs som en klump i magen. Dagarna spenderas oftast liggande i soffan och tittandes på någon TV-serie. Dessa dagar har jag heller ingen aptit.

Som sagt, ingenting är roligt. Det är ingenting jag vill göra, jag vill bara att tiden ska gå. Dagarna ska läggas till varandra och så en dag mår jag bra igen.

Tyvärr är det inte så enkelt. Något måste göras men vad? Jag har snackat en del med en beteendevetare genom Länshälsan men jag vet inte om det är tillräckligt. Är det så illa att psykofarmaka är ett alternativ? Det är dock att dessa perioder inte är så långvariga att dom ska klassas dom depression, det handlar allt som oftast från bara några dagar upp till en vecka.

I måndags var det riktigt jobbigt och jag orkade inte gå till jobbet. Kände mest bara ångest och oro. Så jag skrev ett mejl till dom kollegor som skulle arbeta, fyra personer som jag ville skulle veta och som jag ville vara ärlig med. En av dessa fyra svarade med varma ord och uppmuntran. Från dom övriga tre har jag inte hört ett ljud. En viss besvikelse kan jag nog känna. Ett enkelt ”Krya på dig!” hade varit tillräckligt, och folk undrar varför jag inte har några nära vänner när man dom gånger anförtror sig till någon sällan får någon empati tillbaka.

Det ovan skrev jag faktiskt förra veckan med det blev inte publicerat då. Jag funderar fortfarande hur mycket och vad jag ska skriva om mig själv. Antingen så bryr jag mig inte, eller så gör jag det. Men det är ärligt talat inte så lätt när man inte har någon riktigt nära vän man kan anförtro sig till. Alla har ju saker man inte vill dela med sig till vem som helst, men vem ska man berätta för om man aldrig haft någon nära vän.

Familjen kanske någon säger, visst, men jag står inte speciellt nära någon av mina systrar. Jag flyttade hemifrån när jag var 18, då var min lillasyster bara 12 och i den åldern kom vi inte alls överens, vi var otroligt envisa båda två. Min storasyster som är 3 år äldre har jag heller ingen nära relation till. Nej, jag vet ingen jag kan berätta mina djupaste känslor till.

Flyttade just inlägget från min offentliga sida, till denna totalt anonyma istället.

Måste bara fråga, vad gör en kolla som är på semester en jävla massa tid på jobbet? Ja, det är K, jag tål honom inte, måste där ifrån. Kanske vändningen kom idag med ett samtal. Håll tummarna.

© 2020 eriohm.se

Tema av Anders NorenUpp ↑